1900-talet var ett grymt århundrade då mer än 180 miljoner människor dog till följd av beslut som andra människor fattade. Europa genomlevde två förödande världskrig. Utrotningen av judar och andra folkgrupper som nazityskland genomförde var vad historiker kallar för det första industrialiserade folkmordet. Utrotningsläger, slavläger, koncentrationsläger, arbetsläger blev begrepp som kommer att följa oss i generationer. Atombomber användes för första gången i andra världskriget.

Under kalla krigets kapprustning utvecklades vapen med en så förödande verkan att människan nu hade kapacitet att utplåna allt liv på jorden. Blev det bättre mot slutet av århundradet? Lärde sig världen något? När republiker bröt sig ur det forna Jugoslavien utbröt krig på Balkan. I media fick vi följa massmord, våldtäkter, etniska rensningar och grymheter som vi inte trodde skulle kunna hända i Europa igen. Sverige tog emot tiotusentals flyktingar från det sönderfallande Jugoslavien.

I Rwanda mördades på några månader mer än 800 000 människor. Och mer än tre miljoner människor har dött på grund av inbördeskriget i den demokratiska republiken Kongo. I många konflikter används barnsoldater – unga pojkar som tvingas in i arméerna. I dagens krig är det främst civilbefolkningen som drabbas. Kvinnor mördas. Våldtäkter har använts som vapen i flera krig. Barn tvingas bli soldater. 90 procent av dem som dödas i dagens konflikter är civila.

På grund av de grymheter som begåtts på 1990-talet anser många att det är nödvändigt att folkrätten förändras. Med den överlägsna militära kraft som främst USA har så kan parter som begår grova brott mot en befolkning tvingas till förhandlingsbordet. Många anser det vara en skyldighet för världssamfundet att agera för att förhindra massmord. Andra anser att det är en farlig väg att gå. Stormakterna skulle kunna utnyttja den rätten när de anser det vara nödvändigt, inte där det mänskliga lidandet är störst. Eftersom många länder styrs av odemokratiska regimer som bryter mot de mänskliga rättigheterna befarar kritikerna att stormakterna kommer att agera bara när deras egna intressen hotas.

När NATO bombade Kosovo var det enligt FN-stadgan och folkrätten olagligt. Likaså när USA och Storbritannien attackerade Irak 2003. Medan det i Irakkriget fanns en stark opinion mot kriget var det en nästan lika stark opinion för att NATO skulle agera i Kosovo. Den svenska regeringen agerade också olika i de två fallen. I den här texten försöker vi reda ut vad som är rätt och fel i krig. Filosofer och folkrättsjurister skiljer på det som är legitimt och det som är legalt. Experter skiljer på det som är rättfärdigt från det som är strikt lagligt.

Från Belgrad till Bagdad

Kolja Radenkovic står och väntar på bussen. Han är på väg hem till Kraljevo i Serbien där han bor med sin mamma, pappa och yngre bror. Minst en gång i veckan åker han och hela trumpetklassen till musikakademin i Mitrovica. Före kriget låg akademin i Pristina. Kanske som en markering av att Serbien inte gett upp Kosovo ligger musikakademin kvar i Kosovo, men på den serbiska sidan av staden Mitrovica.

Mitrovica är sedan kriget en delad stad där serberna bor på norra sidan av floden Iber och kosovoalbanerna på den södra. Bron övervakas av franska trupper som kontrollerar alla som går över den. I april sprängde albanska nationalister järnvägsbron som Sverige betalat för att bygga upp. Attentatet stoppar järnvägsförbindelserna mellan Serbien och Kosovo.

Idag pågår en politisk kamp om hur gränserna ska dras och vilken status Kosovo ska få. Floden Iber är också en gräns för hur de olika etniska grupperna uppfattar vad som hände och vem som hade rätt eller fel. Serber anser att det är kosovoalbanerna som tvingat dem att fly från sina hem för att bosätta sig i Mitrovica. Kosovoalbanerna menar att staden är kosovoalbansk eftersom det innan kriget bodde fler kosovoalbaner än serber där.

Krigen i det forna Jugoslavien har isolerat serberna. De känner sig orättvist anklagade. Det märks. Misstänksamma blickar möter oss på den serbiska sidan av Mitrovica. I en kiosk säljs t-shirts med ett porträtt på en ökänd politiker. – Vem är mannen på t-shirten? frågar vi. – Radovan Karadzic, a Serbian national hero, svarar mannen i kiosken utan att tveka. Karadzic är den mest eftersökte krigsförbrytaren i det forna Jugoslavien. Han anklagas för att vara ansvarig för många av de grova brotten som begicks under kriget i Bosnien. I Mitrovica är han en hjälte. Serberna har svårt att ta på sig skulden för krigsbrott som den serbiska armén, serbiska paramilitära grupper och serbisk polis begått. Snarare skjuter de skulden från sig: »de bosniska muslimerna, kroaterna, kosovoalbanerna våldtog, plundrade och bedrev också etnisk rensning«, svarar de.

Kolja var för ung för att kriga men han minns kusinens förtvivlan när hennes man kallades in till den jugoslaviska armén och skickades till Kosovo. – Hon grät hela dagarna. Hon höll på att bli galen, berättar Kolja. På bussen berättar Kolja om hur mycket han älskar musik och att han vill åka till Wien för att gå i skola där. I Serbien ser han ingen framtid. Han tar upp trumpeten och spelar en känd folksång om floden Iber. Samtidigt slingrar sig bussen längs med Iber. Det är vackert; bergstoppar, gröna skogar och floden Iber nedanför vägen. En man i 30-årsåldern påkallar min uppmärksamhet. Han pekar på rostiga och trasiga rör samt förstörda byggnader som ligger längs vägen. – NATO:s bomber, förklarar Kolja. Kolja minns bombningarna. Han var på väg till i Pristina och skolan men kunde inte åka eftersom NATO börjat bomba. Tillsammans med sina vänner gick han ut på broar och torg. De blev levande måltavlor.

NATO:s bomber föll även över civila mål som broar, raffinaderier, tv-huset och ambassad. Sammanlagt dog 92 personer, en siffra mycket lägre än de hundratusentals som dog i krigen på Balkan. – Det var som om de skulle bomba mig. Självklart ville jag protestera mot bomberna, berättar Kolja. Kolja stiger av bussen som fortsätter till Jugoslaviens forna huvudstad Belgrad. Mitt i staden står det bombade tv-huset kvar som ett minne av bombanfallen. Krigsbrott menar serberna, eftersom TV-huset är ett civilt mål. Legitimt hävdar NATO eftersom de serbiska medierna i så stor utsträckning användes för att hetsa fram krigen. Nu fyra år senare är serberna fortfarande ilskna över NATO:s krigföring. En effekt av bomberna var att Milosevic makt försvagades så pass mycket att han kunde avsättas.

Krig med två olika reaktioner

Bombningarna som ledde till att jugoslaviska armén lämnade Kosovo anser många, men inte alla, ha varit legitimt. Tack vare bombningar stoppade NATO den diskriminerande politiken som Serbien bedrev mot kosovoalbanerna och tvingade regimen att förhandla. Ett par år senare tvingades president Slobodan Milosevic att avgå och han är nu utlämnad till internationella domstolen i Haag. Där står han åtalad för brott mot mänskligheten i Bosnien, Kroatien och Kosovo.

Efter bombningarna har Serbien gått mot ökad demokrati men befolkningen har inte glömt bort bombningarna. Målet med USA:s och Storbritanniens krig mot Irak var att störta Saddam Hussein och därigenom förhindra att irakiska massförstörelsevapen skulle kunna spridas till terrorister. Argumenten för kriget var att Irak trotsade FN-förbudet om att utveckla och lagra massförstörelsevapen och att Iraks regering hade kontakter med terrorister. När de amerikanska bombplanen flög in över Irak den 23 mars 2003 var det början på det andra kriget i Irak. Två amerikanska presidenter, far och son, hade med tolv års mellanrum satt igång världens största krigsmakt mot Irak. Den 9 april, efter tre veckors krig, föll Saddams regim. Men motståndet ifrån olika beväpnade grupper gör att våldsamheterna fortsätter i Irak.

Några irakiska massförstörelsevapen har inte hittats. Som ockupationsmakt ligger hela ansvaret för irakiernas väl och tryggheten i landet på USA. De ska garantera att befolkningen får mat, vatten, att barnen går i skolan och att irakierna har tillgång till hälsovård. Det finns likheter mellan Irak och Kosovo. Irak styrdes också av en maktpolitiker som inte skydde några medel för att behålla sin makt. Båda hade använt sig av krig för att stärka sin makt. Irak är liksom det forna Jugoslavien ett land med många etniska minoriteter som söker ökad makt eller självständighet. Men Kosovo är ett FN-protektorat. Ytterst vilar ansvaret för Kosovo på alla stater som är medlemmar i FN.

Ove Bring, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet och Försvarshögskolan håller med om att det finns stora likheter mellan Kosovo och Irak men att de också skiljer sig från varandra: – Likheten mellan USA:s agerande i Irak och Kosovo är att säkerhetsrådet inte gav dem våldsmandat i Irak. I Irakkriget saknar USA både legitimitet och legalitet. Skillnaden mellan hur experter tolkar ockupationen av Kosovo och ockupationen av Irak skiljer sig. I fallet med Kosovo var det en stor opinion för att NATO skulle agera. Men redan innan USA och Storbritannien anföll Irak fanns det en stark rörelse av politiker och civila över hela världen som protesterade mot ett anfall av Irak. – Olagligheten i Irakkriget är helt klar men det är inte lika klart när det gäller Kosovo. I Kosovo lyftes principen om humanitär intervention fram, för att skydda kosovoalbanernas liv och lem, deras mänskliga rättigheter.

Enligt Ove Bring håller folkrätten på att utvecklas så att FN ska kunna ingripa vid allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. FN-stadgan skyddar individens mänskliga rättigheter. Den legitimiteten finns inte i Irakkriget, eftersom USA:s och Storbritanniens argument mot Saddam Hussein handlade om massförstörelsevapen. – USA har kört sitt eget »race« i Irak och prioriterat sina egna politiska intressen och sina egna säkerhetspolitiska intressen på folkrättens bekostnad.