»Krigets första offer är sanningen« är ett bekant begrepp. Men vad innebär det egentligen? Hur fungerar propaganda, desinformation och hur agerar media? Alla försöker påverka dig. Hur vet du vad som är sant? År 1898 skickar den amerikanske tidningskungen William Randolph Hearst skribenter och tecknare (det här är innan fotografier börjar användas i dagstidningar) till Kuba för att skildra det som i efterhand kommit att kallas spanskamerikanska kriget. Men ingenting händer och till slut tröttnar tecknaren Fredrick Remington. Han skickar ett telegram med orden: EVERYTHING IS QUIET. THERE IS NO TROUBLE HERE. THERE WILL BE NO WAR. I WISH TO RETURN. (Allt är tyst. Det finns inga problem här. Det blir inget krig. Jag vill komma hem). Hans chef svarar honom: PLEASE REMAIN. YOU FURNISH PICTURES. I WILL FURNISH WAR. (Var god stanna. Du levererar bilder. Jag levererar krig). Riktigt som i det spansk-amerikanska kriget för drygt ett hundra år sedan då Hearst försökte få igång ett krig för att sälja tidningar går det inte till längre. Men då liksom nu utgör krig en viktig del i massmediernas bevakning.

Krig innebär att fler följer nyheterna, att kvällstidningarna säljer fler lösnummer och att fler ser tv-nyheter. En stor del av kriget utkämpas också i medierna. Det är där man försöker övertyga och påverka, både den egna sidan och fienden. Men hur mycket kan man lita på det som medier förmedlar? Att vinna kriget om opinionen kan ofta vara minst lika betydelsefullt som att vinna själva kriget, det vet alla stridande parter. Därför gör de också sitt bästa för att utnyttja och använda sig av massmedierna för att föra ut sin egen bild. Så frågan är: hur lurade är nyhetsmedierna – och hur mycket försöker de lura dig?

Vietnamkriget (1950–1975) brukar beskrivas som det första krig som lika mycket avgjordes av medierna som av de militära striderna. Under Vietnamkriget kunde journalisterna i stort sett röra sig fritt, åtminstone i Sydvietnam. Bara man hade introduktionsbrev från minst två uppdragsgivare gick det att börja arbeta som journalist i Saigon. Följden blev en omfattande rapportering i amerikanska och andra medier. En stor del av denna rapportering handlade om övergrepp och våld mot civila. Några bilder från Vietnamkriget påverkade opinionen starkt. De har blivit klassiska bilder som beskriver Vietnamkrigets grymheter. En är den på den 9-åriga flickan Kim Phuc som springer på en väg. Hon är naken och skriker av smärta från brännskador. Napalmbomber hade släppts över byn och Kim Phucs kläder tog eld av hettan och hon slet av sig kläderna och sprang. Eller de tv-bilder som visar en sydvietnamesisk polischef som inför tvkameran på öppen gata avrättar en fånge. Medias rapportering gjorde mycket för att stärka opinionen mot kriget i USA, den som till slut fick USA att lämna Vietnam.

I Gulfkriget 1991, när USA tillsammans med sina allierade inledde attackerna mot de irakiska styrkor som hade ockuperat Kuwait, var militären fast besluten att inte upprepa misstagen från Vietnam. Gulfkriget skulle bli ett elektroniskt krig med smarta bomber och nästan inga soldater på marken. Inga journalister skulle heller fritt kunna rapportera från kriget, utan allt skulle vara så kontrollerat att inga negativa uppgifter kom ut. Gulfkriget blev också genombrottet för direktsänd tv från ett krig. Den som satt uppe natten till den 16:e januari 1991 kunde se och höra hur tv-bolaget CNN:s korrespondent rapporterade i direktsändning, samtidigt som bomberna började falla över Bagdad. Kriget hade blivit en show, ett – som man trodde – kliniskt spel där det räckte med att trycka på knappar i ett kontrollrum. Svårigheten att rapportera oberoende från Gulfkriget satte igång omfattande diskussioner i många massmedieföretag om hur man skulle agera nästa gång för att vara mer oberoende från de stridande parterna.

Inför det andra Irak-kriget våren 2003 hade USA inte bara en fiende som man bedrev propaganda mot. Man skulle också försöka övertyga befolkningen och ledare i länder som var ens egna allierade, men som var aktiva motståndare mot kriget. Sällan har så massiva propagandainsatser satts in mot allierade som när USA försökte få med sig resten av världen i kriget mot Irak. 45 I krig och kärlek är allting tillåtet I det informationskrig som uppstod användes alla metoder. I det andra Irakkriget följde så kallade inbäddade journalister de stridande amerikanska och brittiska förbanden och rapporterade från dessa. Många kritiker har ifrågasatt hur oberoende dessa reportrar egentigen kunde vara när de ingick i och själva försvarades av en stridande armé.

Kommunikationens enorma makt

TV har en enorm makt när det gäller att påverka människor, det vet alla som befinner sig i krig. Under den amerikanska fredsinsatsen i Somalia 1993 lärde sig de lokala krigsherrarna snabbt att utnyttja media. Bilder av hur en död amerikansk helikopterpilot släpades runt på gatorna fick den amerikanska opinionen att vända och USA drog sig ur Somalia. Hittills har tv-bolag från USA helt dominerat rapportering, men i samband med Afghanistan-kriget började andra medieröster göra sig hörda. Den fristående arabiska tv-kanalen al-Jazira konkurrerade med CNN som ledande tv-kanal. Inte minst i arabvärlden uppfattades al-Jazira som mycket mer oberoende än de amerikanska tv-kanalerna. USA:s regering ansåg dock att al-Jazira gick Usama bin Ladins och Saddam Husseins ärenden. En viktig konsekvens av diskussionen blev att allt fler medier insåg hur viktigt det var att ha egna kommentatorer som läste och granskade arabisk press. Tack vare det kunde även vi svenskar läsa och förstår mer om hur man i arabvärlden såg på det andra Irak-kriget.

Vikten av ett psykologiskt försvar

Att manipulera motståndaren är en del av det man kallar för psykologisk krigföring. Redan mongolhärskaren Djingis Khan visste hur viktig den psykologiska krigföringen var. Genom utsända agenter spred han desinformation i basarerna om hur många och grymma mongolerna var. Motståndarna blev rädda – och deras försvar svagare. Djingis Khan har fått många efterföljare. Att till exempel skicka ut förband med högtalare som ska få fienden att tro att många soldater och tanks är på väg är ett gammalt trick som alltjämt fungerar.

Så sent som i Irakkriget 2003 användes det av de allierade trupperna. Att sprida flygblad över motståndarna är ett annat sätt som fortfarande används. Andra metoder för att få ut propaganda är genom radiostationer eller tidningar som ges ut på fiendens språk. Under det kalla kriget finansierade USA:s underrättelsetjänst CIA radiostationen Radio Free Europe som sände på olika språk, riktat mot Östeuropa.

Ett annat sätt att förvirra sina motståndare är genom desinformation. Genom att sprida ut falsk information kan man få motståndarna, eller civilbefolkningen i det land man för krig mot, att tro på det man vill. Såväl Nazityskland som Sovjetunionen lyckades ju dupera massorna med överdriven propaganda utan sanningshalt!

Mats Ekdahl är generaldirektör för Styrelsen för Psykologiskt försvar. Han är själv journalist med lång erfarenhet från att arbeta på många olika slags tidningar och tidskrifter. Hur vet man vad som är sant av det som medierna rapporterar? – Den första fråga man bör ställa sig är om det överhuvud taget finns någon sanning. Vi ser i alla sammanhang, inte bara i krig, hur man försöker påverka oss från olika håll. Vi utsätts hela tiden för ett bombardemang med information som syftar till att påverka oss. I fallet Irak-kriget så satte propagandakriget igång ett år före det egentliga kriget. Det nya där var kanske att så stor del av propagandan sattes in mot fredligt sinnade nationer, de som normalt är USA:s allierade. Det är svårt att hitta fram till det som är sant i dagens medier, säger Mats Ekdahl. Reklamen är enkel att identifiera, där finns för det allra mesta ett tydligt budskap (köp våra produkter) och en avsändare (företaget x).